: Daniel Lenneér

daniel_serietecknare

Daniel Lenneér
Ålder: 36 år
Boendeort: Ronneby
Info om familj: Sambo
Senast lästa seriebok: Fantomen Julalbum 2016
Webbsida: www.lenneer.se

Blekingebon Daniel Lenneér har varit en aktiv och entusiastisk fanzinmakare sedan slutet av 90-talet. Med sina underground-doftande humorserier och figurer som Ångestmannen och Pluto har han underhållit Seriesverige, eller i varje fall delar av den, tacksamt konsekvent. Nedan följer en intervju kring Lenneérs fanzingärning, och i filmklippet längst ner gör han själv en ”show and tell” kring alla sina fanzin. Mycket nöje!

Du har under din fanzinkarriär hunnit med mer än 45 självpublicerade alster. Hur har du lyckats med att vara så produktiv i alla dessa år?
Jag tycker om att göra saker, helt enkelt. Jag är värdelös på mycket, men jag tycker jag kan skriva och rita. Då vill jag göra det, helt enkelt. Att producera saker som jag gillar är det som skänker mitt liv mål och mening. Om ingen annan ger ut det jag tecknar och skriver, då får jag helt enkelt göra det själv. Sen är jag ganska duktig på att bli färdig, som Jocke Berg tydligen har sagt. Sen älskar jag fanzin. Själva grejen att göra sin egen tidning. Det är nån sorts punkanda från ungdomsåren som hänger i. Vi fick inga spelningar om vi inte arrangerade spelningarna själva. Ingen kom om vi inte gjorde affischer och satte upp. I den andan har jag fortsatt.

Vilka teman har varit närmast hjärtat på dig i din serieproduktion?
Humor, måste jag säga. Jag tecknar ju som jag tecknar, trots allt, i nån sorts skämtteckningstradition. När jag var yngre ville jag rita realistiskt och göra serier om svåra ämnen. Det var när jag tillät mig att göra tramsiga serier fullt ut det liksom lossnade. Sen har superhjältar märkligt nog blivit ett tema i min produktion på senare år. Det är inte för att jag gillar genren speciellt mycket egentligen, mer att den är så typisk för tecknade serier och tacksam att plocka upp och vrida och vända på. Det finns liksom en hel värld av färdiga konventioner där.

fanzinesGår det att välja ut någon personlig favorit bland alla dina fanzin?
Party med Pluto, som först var ett fanzin och sedan blev ett album på Man av Skugga förlag, 2007, är en favorit. Det var väl den första längre serie jag gjorde som jag tyckte var egen i sitt uttryck och fungerade på riktigt. Fast det är i och för sig albumversionen jag är nöjd med där, inte fanzinversionen. Av de serier jag gör nu är Beskôddarna en favorit. Den tycker jag är jätterolig att göra, tyvärr har nästan ingen annan brytt sig ett skvatt. Det är en äventyrsserie med crazyhumor, actionladdad västgötsk buskis, där jag satsat på att inte döda en enda darling. Humorn i serien är mycket internskämt och sjuka anekdoter, men jag satsar på att det absurda anslaget ska göra den smala humorn bred. En mackägare som pratar bred dialekt och går i träskor är liksom rolig i sig själv, utan att man vet bakgrunden till figuren.

Vilka serieskapare har inspirerat/influerat dig mest?
För min tidiga utveckling spelade Alf Woxneruds teckningar stor roll. Hans stornästa figurer, uppfläkta skosulor och myller av detaljer var saker som fascinerade och bet sig fast. Jag läste i stort sett alla serier jag kom över som liten. Men serieskapare som influerat mig som vuxen… Martin Kellerman för att han tar pulsen på samtiden och skriver fantastisk dialog. Joakim Pirinen för att han är finurlig, smart och egen. Joe Matt för att han tecknar grymt bra samtidigt som han lämnar ut sig själv till den grad att läsaren vrider sig av obehag. Sara Granér för att hon sparkar in öppna dörrar så det visslar om det och är så härligt absurd. Johan Wanloo för att han kör på som en bulldozer med crazy grejer hela tiden. Lars Krantz för att han tecknar sjukt bra… Det finns så många. Jag läser helst svenska serieskapare faktiskt. Nästan helt oavsett genre. Det är kul att se vad som görs i det här lilla landet.

Hur ser du på din framtid som serieskapare?
Svår fråga. Jag pendlar mellan hybris och total uppgivenhet ungefär precis hela tiden. Jag inbillar mig att fler serieskapare känner igen sig i det. Jag kan tänka: ”Nä, nu MÅSTE min nästa serie ut i album på riktigt förlag annars LÄGGER JAG NER serier för gott!” Men sen, rätt vad det är, har jag gjort ett nytt fanzine istället. Och blir plötsligt skitglad om jag säljer det i två ex! Vem vet… på nästa SIS kanske jag säljer ett fanzin till en människa som jag inte känner till och med!

serierHur, med din förhållandevis långa erfarenhet i åtanke, upplever du fanzinkulturen i Sverige idag?
Första gången jag var med på Seriefestivalen i Stockholm var år 2000. Då hette det Fanzindagen eller något liknande. Det var tre eller fyra bord och jag och mina kompisar från serieskolan i Hofors tog upp ett. Det är klart att hela kulturen och grejen vuxit något enormt på 2000-talet! Det tycker jag är kul, eftersom digitaliseringen gör att pappersbaserad media minskar i alla andra sammanhang i vårt samhälle idag. Svenska seriescenen är en fantastiskt kreativ myllrande mylla. Synd att nästan alla som är aktiva i Seriesverige gör serier bara. Tänk om lika många hade velat bli redaktörer och sprida serier till folket också! Då hade det hänt grejer på riktigt…

Vem är enligt dig Sveriges intressantaste fanzinmakare just nu?
Oj. Jag önskar jag hade bättre koll. Jag känner att det kommit en eller två generationer med bra serieskapare bakom mig som jag inte har koll på. Men Mikael Hammarberg kom från ingenstans med Det jävla ordet… Den tyckte jag jättemycket om. Men han är ju redan i Galago nu. Det är svårt att säga var gränsen mellan fanzinmakare och “riktig serietecknare” går nu för tiden.

Sist men inte minst: något om dig själv du vill avslöja, som ingen i Seriesverige känner till?
Att jag som pacifist och vegetarian (eller nästan vegetarian) tog jägarexamen för några år sedan är nog både roligt och udda. Och paradoxalt. Jag har inget behov alls av att döda några djur. Däremot ville jag lära mig mer om djur och natur och komma ut i skogen mer. Om jag ska vara ärlig tycker jag den ondska det är att skjuta ett vilt djur i skogen är betydligt mindre än att systematiskt föda upp ett flertal djur i fångenskap enbart för att döda dem. Det är inte ens jämförbart, i min värld. Kunskap om överlevnad är aldrig fel att ha. Om zombieapokalypsen kommer är jag lite bättre rustad nu jämfört med tidigare…

Text: Henri Gylander  Foto: Daniel Lenneér

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>