: Döda handen

dîdahanden_omslag001

Av: Sebastian Ericson
Omfång: 264 sidor
Format: A5
Pris: Uppgift saknas
Kontakt: [email protected]
Hemsida: www.excessgraphix.com

Vi måste ständigt omdefiniera vad ett ”seriefanzin” är och kan vara, och den här tvåhundrasextiosidiga tegelstenen från Sebastian Ericson gör sitt till för att tänja på begreppet!

Döda handen utspelar sig i ett alternativt tjugoförsta århundrade, där Sovjetunionen aldrig kapsejsade och kalla kriget bara fortsätter pågå. Huvudpersonen är en före detta KGB-agent på flykt från sin gamla arbetsgivare, med topphemlig information lagrad innanför pannbenet. Det är alltså fråga om en klassisk spionthriller, med en knivsudd sci-fi som extra krydda till anrättningen.

dîdahanden_inlaga002Även rent visuellt är världen i Döda handen kvar i åttiotalet, men eftersom berättelsen utspelar sig i östblocket handlar det här om grådaskig realism i stället för den vanliga Miami Vice/”rutnät i rymden”-estetiken. De flesta karaktärerna är tecknade som fula, skitiga och elaka, med skäggstubb och rynkor. Den kärvt realistiska stilen fyller helt klart sin funktion, men jag undrar om jag inte hade haft lättare att ta till mig berättelsen ifall Sebastian Ericson hade använt sig av den mer cartooniga, mangainfluerade teckningsstil han använde i ’zinet om Fimpen.

På tal om manga så känns Döda handen i sina bästa stunder väldigt japan-esque. Ericsons starkaste sida är helt klart bildberättandet i de återkommande actionscenerna, och när jag sveps med i biljakter och skottlossningar får jag tunga vibbar av Golgo 13, Sanctuary och annan hårdkokt seinen-manga.

Ändå är det ett faktum att jag snarare blev imponerad än engagerad under läsningen av Döda handen. För visst är en 264 sidor lång grafisk spionroman något att imponeras över, och visst är de där actionscenerna sällsynt medryckande, men varför har jag så svårt att bry mig om huvudpersonen och hur det går för henne? Hon visar aldrig några djupare karaktärsdrag än ”avhoppare på flykt” när hon hastar mellan historiens olika hållpunkter. Ericson försöker kompensera och bygga hennes karaktär genom referenser till tidigare händelser och personer i hennes liv, men det görs bara i textform i huvudpersonens inre monolog och blir mest ett abstrakt bakgrundsbrus av namn och platser. ”Show, don’t tell” må vara en sliten gammal tumregel, men den fungerar!

Med en huvudperson jag har svårt att bry mig om och ett alternativhistosriskt koncept som inte utnyttjas till något särskilt intressant, känns Döda handen i längden mest som ett arbete att ta sig igenom. Jag har aldrig varit bra på att hänga med i intrigtäta historier av det här slaget. De måste vara både extremt engagerande och extremt välberättade för att jag inte ska tappa tråden och intresset. Döda handen har visserligen sina actionscener att briljera med, men det räcker inte.

Stefan Petrini

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>